Novembersöndag

Sänder en tanke till mina farsor.

Pappa Kalle som är upphov till mitt liv, som fanns där ibland. Han som gav mig det jag pekade på. Jag kommer ihåg ett par himmelsblåa-elastabyxor, en rostbrun blus med en guldpinne i kragen. Jag var så fin. Mina första högklackade skor fick jag av honom, tåsmala i svart lack. Mamma och mormor gick i taket, jag var 13 år och tyckte jag var vuxen.
Jag minns Jernvallen. Jag minns loven på hotellet i Orsa. Och jag minns spriten!

Pappa Arne som alltid varit farsan. Farsan som alltid ville vara juste. Som alltid uppmuntrade och tyckte att allt jag gjorde var bra. Han som aldrig skällde, alltid var på bra humör. Farsan som man var kompis med, och som alla ens kompisar var kompis med.
Jag minns bowling, jag minns handboll. Jag minns hans stora händer, glädje och fest.

Sist men inte minst Pappa Morfar Nils, som egentligen är den som haft störst betydelse för mig, som uppfostrat mig, som gett mig min grundsyn. Jag minns disciplin, regler och jag minns hur han och jag bråkade. Jag var uppkäftig och han blev förbannad. Morfar som alla mina kompisar var rädd för, han hade pondus och en bullrig röst. Jag minns historierna han berättade om sin barndom, hur han flyttade till Sandviken, hur han jobbade i verket, hur han slet och byggde sitt hus.
Jag minns hans engagemang i politiken, facket, villaföreningen. Jag minns våra diskussioner. Jag minns hans barska ömhet.

Undrar vem jag skulle ha blivit utan dessa tre personer?

Jag saknar er alla tre! Glad Fars-dag alla farsor, mina och alla andras!