Det var sån där riktig tycka-synd-om-mig-gråt. Skönt på ett sätt men jävligt jobbigt för det drog fram en massa olika känslor.
Jag var både förbannad och ledsen. Kände mig oerhört ensam, övergiven och utanför. Förbannad på kroppen som inte lyder. Smärtan i knän och rygg som gör att jag inte klarar av nånting.
Det enda jag gör om dagarna är att jag läser, glor på TV, sover lite, suckar och tänker. Tänker att jag ska, jag ska, jag ska...
Ibland tar jag mig ner till sophuset och brevlådan, oftast fixar Ulla den delen. Jag lagar knappt mat, tar nån färdigrätt från frysen eller ringer efter nåt från Foodora. Det känns inte mycket till liv.
Jag har inte gjort mycket det här året. Var till Tomas och Helen på mat i januari. Till Gävle sjukhus, ögon, i februari med Jimmie. Några fikautflykter med Ulla, Sandfiken, Hedåsen i vårblåst, Forsbacka Wärdshus och Galaxen.
Nu ser jag fram emot att få lämna lägenheten några dagar. Om ungefär 5 veckor får jag se omvärlden igen. Från tåg- och hotellfönster. Jag ska skicka efter handsprit och munskydd från Apotea. Lite överdrivet kanske men det skiter jag i, tänker inte lämna nåt åt slumpen.
Nu ska jag iallafall dricka lite kaffe, kanske på balkongen om det inte är för kyligt. Senare ska jag faktiskt göra mat, eller mat och mat, steka en trippelmacka. Sen får vi se vad dan bjuder på.
Jag tror att jag nog gnällt färdig för idag...
Lev väl - var rädda om er!
