Under ytan...

Jag har tappat gnistan och hittar den inte. Men det måste väl vara så här ett tag så kanske jag kommer upp över ytan så småningom.

Det tar på krafterna att vara orkeslös. Jag vill inte nånting, vill bara vara för mig själv. Normalt sett tycker jag om att vara ensam, träffa folk när det passar mig. Men nu vill jag inte ens träffa nån överhuvudtaget. Ytterdörren är låst, jag som aldrig låser om mig annars.

Jag borde göra så mycket, men jag skiter i det, får göra det sen. När det nu blir?

Min vanliga optimism har tagit time out!


https://www.youtube.com/watch?v=chY8T_9m9dQ

Under ytan
Finns stora och små
Under ytan
Finns det skratt och gråt
Det finns mycket där som händer
Som vi inte kan förstå
Men vi hittar alltid svaren
Där i botten av oss själva
Under ytan...

Morfar, Tomas och Olle...

För ett tag sen såg jag den här bilden på Tomas och Olles fötter. Jag förflyttades bakåt i tiden och kom att tänka på morfar Nils och Tomas.

Både för mig och Tomas var morfar den största tryggheten i livet. För mig som ensamstående mamma var morfar och mormor dom som alltid fanns till hands för oss. Men Tomas och morfar, det var nåt alldeles speciellt. Dom var liksom ett radarpar, hade ett särskilt band.

       (Jag har helt fräckt stulit bilder från Tomas album)

Nu är det Tomas som är morfar till Olle och det känns som historien upprepar sig. Det gör mig alldeles varm i hjärtat.

Lev väl!