Tacksam...

Det är Thanksgiving Day idag.

Jag firar inte det, lika lite som 

jag firar St Valentine eller Halloween.

Vi har ju egna helgdagar som jag värnar om.

Idag gör jag ett litet undantag.

Jag tänker inte räkna upp allt jag är tacksam över.

Men några saker i alla fall...

Familjen, jobbet och att jag fortfarande lär mig något.

Men det viktigaste är att jag för det mesta mår bra.

Att jag har ett bra liv trots mina krämpor.

För det har jag!

Ibland gnäller jag, ojar mig och känner mig ensam.

Men det brukar gå över när jag gnällt klart.

Och då är ju allt bra igen.
Lite Ratarataraaa... så där!

Åsså har vi ju det här med konfettin...

Saknad...

Mammas födelsedag.

87 år skulle hon ha fyllt idag.

Grattis Änglamamma.

Det väcker tankar och saknad.

Man tror att ens föräldrar ska finnas för alltid.

Inte förrän dom är borta förstår man.

Allt man skulle ha sagt,

Allt man skulle ha gjort.

När det är försent.

Jag som hade dubbla uppsättningar föräldrar.

Mormor, morfar, morsan och farsan.

Jag hade det väl förspänt,

många som alltid fanns där för mig.

Och för Tomas!

Nu är ingen kvar.

Det är så många som har gått bort i min familj.

Många som jag saknar.

Syskon, syskonbarn och kusiner

som har gått bort alldeles för tidigt.

Jag hoppas att jag får finnas för mina nära och kära.

Länge!

Blandade känslor...

Rätt upp å ner idag.

Har ont i knät efter min nästan-vurpa.

Så jäkla klantigt bara för att man har bråttom.

Det var ju inte ens halt, ändå skulle jag halka till.

Annat som är upp å ner är ju att

världens mäktigaste man uppträder som en pajas.

Hur fan ska det bli???

Orkar nästan inte tänka på eländet.

Jag har legat på soffan nästan hela dan.

Tittat på Netflix.

Jättebra att man kan titta på film eller serier.

Men det blir lite enahanda.

Det var skönt att Syster kom upp på mot kvällningen

och höll mig sällskap en stund.

.

I år är det 15 år sen som jag lämnade mitt gamla liv.

Allt som hände gick så fort.

Det var över på ett par veckor.

Jag var livrädd för framtiden, trodde aldrig att jag

skulle kunna stå på egna ben.

Undan för undan började jag bygga upp ett nytt liv.

Nytt jobb, nya rutiner, nya arbetskamrater.

I 15 år har jag varit min egen.

Jag vill aldrig mer bli så beroende av någon annan

att jag inte kan få fatta egna beslut.

Jag gör som jag vill, när jag vill och OM jag vill.

Det har varit mitt motto under dom här åren.

För 5 år sedan firade jag stort med ett 

gäng härliga tjejer.

Det vill jag göra igen.