Tänk att 5 år har gått sen den där gräsliga dagen.
Den där dagen då allt stannade upp.
Den där dagen som förändrade livet för all framtid.
Jag citerar min älskade vän Annica, hon skrev så här för nån vecka sen:
"Man tar sig igenom allt skit - eller nej,
man lär sig att leva parallellt med det.
För det finns ju med oss hela tiden allt som hänt...
vare sig man vill det eller inte"
Och det är ju precis så det är!
Parallellt hela tiden, varenda dag, som om man är två personer.
Den definitionen känns som en befrielse på nåt sätt.
Tack Emil för lånet av bilden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar