Spårat ur...

Det känns som jag spårat ur.

Eller kraschlandat.

Jag vaknade tidigt i morse och låg och funderade.

Mest över jobbet men också över annat.

Jag känner mig grymt urlakad.

Dagarna rusar iväg och jag har fullt upp

att hinna med allt som ska göras.

Det är ingen särskilt tillfredsställande känsla.

Inte på långa vägar.

Idag är en sån där dag då jag inte vill nånting.

Bara tycka synd om mig själv.

När man oftast är stark och för det mesta klarar sig själv

så känns det som om ingen riktigt bryr sig om hur man mår.

Det är i alla fall ingen som frågar.

Jag är ju nästan alltid positiv och jag har fått

jävligt mycket kritik för det.

Som om det är nåt fel!

Men det gör i alla fall min vardag enklare.

Jag försöker åtminstone intala mig att det mesta löser sig.

Och det gör det ju oftast!

För mig är negativitet en nedåtgående spiral som

aldrig löser nåt eller leder till nånting bra.

Imorgon hoppas jag att jag slickat mina sår klart

så jag kan må så där bra som jag för det mesta gör.

Och framför allt förtjänar.

Så där ja, då har jag spytt galla 

och vädrat min byk offentligt.

Ifall nu nån tycker det är intressant...