Vila i frid Bosse...

Bosse min kära vän.

Din kamp är äntligen över!

Jag har så många roliga minnen av Bosse.
Av alla mina vänner som jag umgås med är han den jag känt längst.

Vi träffades första gången 1969.

Då jobbade jag på Bandkontoret och han på Packhuset.

Vi pratade i telefon flera gånger om dagen,

och jag blev kär i hans djupa telefonröst.

Vi var ett härligt gäng som höll ihop på Eos-tiden.

Eva, Eva, Britta, Inga, Bosse, Per-Erik och några till.

Det är mer än en gång vi dansat där nere i källarn.

Jag i strumplästen och Bosse i vita träskor.

Han var en suverän dansör, trampade mig aldrig på tårna.

Vi tappade kontakten under några år när han jobbade i Stockholm.

Men när jag var arbetslös på 90-talet var det han som ryckte upp mig.
Det är Bosses förtjänst att jag jobbar med det jag gör idag!
Jag har tackat honom för det flera gånger, jag är glad att jag gjorde det.

Han hade ALU på SIF (numera Unionen) och fixade så jag också fick ALU där.

Vi jobbade ihop ett bra tag på Folkets Hus.

Våra kollegor i Gävle döpte oss till Pastorsexpeditionen,

Pastor Jansson och Adjunkt Lind (som jag hette då).

Vi hade jäkligt mycket kul där i TBV-korridoren.

Men vi har käftat många gånger och kunde bli otroligt osams emellanåt.
Vi bad varann fara och flyga ibland.

Två envisa skallar, vet inte vem av oss som var mest envis.
Det var tack och lov inte länge vi tjurade,
det brukade gå över när det var dags för fika nere på Café Linnea.

Jag kommer särskilt ihåg när det var OS i Lillehammer -94.

Vi hade radion på och vi skulle lyssna på 5-milen.

Jag förde som vanligt protokoll över mellantider så där som jag alltid gjort.

Rätt som det var ringde telefonen och Bosse svarade.

Han babblade på i telefonen, skrattade och bullrade högt.

Då bad jag honom hålla käften så jag skulle höra vad Prokurorov hade för mellantid.

Då röt Bosse till, "va fan, dom ska åka 5 mil och dom har bara åkt 2,4 km än"

Det där har vi skrattat åt mååånga gånger.

Det räckte att han sa Prokurorov...

Jag kommer ihåg en av mina födelsedagar.

Anne och jag skulle fira på Sir Williams, utan Hasse och Håkan.

Då kom Bosse och överraskade, bjöd på öl och tequila.

Hans polare bjöd på tequila så jag närapå storknade.

Jäklar va kul dom hade åt mig.
Hur vi mådde dan efter kan ni få spekulera i.
Eller hur Anne, tur dom hade vilrum på Folksam?

Och den där gången som han och samma polare tejpade igen hela mitt kontor.
Till och med låset, så jag fick be Göran C på TBV hjälpa mig öppna.
Göran fick sig ett gott skratt, för att inte tala om hur Bosse flabbade.
Då tyckte jag inte att det var så kul,
men efteråt har vi skrattat åt det åtskilliga gånger.

På senare år har vi haft många After Work på Mulligans
tillsammans med ett gäng trevliga människor.
Men oftast var det bara Bosse och jag.
Han skickade ett SMS där det stod; Mu nu!
Då dejtade vi där över en eller ett par pilsner och pratade lite skit.

Förra året ordnade jag hans pensionsfest på Mu.
Vi var ett helt gäng som uppvaktade honom på hans 65-årsdag.
Han skulle bli passionist som han kallade det.

Han bestämde sig äntligen för att ValBo skulle bli SandviksBo.
Han skulle äntligen komma på lite grön kvist,
han fick ärva lite pengar efter sin syster som dog i cancer året innan.
Han skulle kunna resa lite, åka på jazzkonserter och allt möjligt kul.
Han var verkligen värd att äntligen kunna göra allt han ville.

Då slog blixten ner från klar himmel.
Fuck cancer.

Jag kommer att sakna dig Bosse.
Big time...

Vila i frid min kära vän!