För ett tag sen såg jag den här bilden på Tomas och Olles fötter. Jag förflyttades bakåt i tiden och kom att tänka på morfar Nils och Tomas.
Både för mig och Tomas var morfar den största tryggheten i livet. För mig som ensamstående mamma var morfar och mormor dom som alltid fanns till hands för oss. Men Tomas och morfar, det var nåt alldeles speciellt. Dom var liksom ett radarpar, hade ett särskilt band.
(Jag har helt fräckt stulit bilder från Tomas album)
Nu är det Tomas som är morfar till Olle och det känns som historien upprepar sig. Det gör mig alldeles varm i hjärtat.
Lev väl!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar